Säljakten har sedan urminnes tider varit en lönsam näring vid de norrländska kusterna, men nu har den förlorat sin betydelse. Inkomst fick man genom att sälja skinnet och koka tran av späcket vilken användes som oljan i oljefärg. Sälen är ett hatat men klokt djur bland fiskare. ”Vad vargen är för den ren ägande lappen, det är sälen för fiskaren.”
1974 förbjöds säljakten då antalet sälar sjunkit sedan slutet av 40-talet. Eftersom sälstammen ökar hela tiden tillåts numera att man skjuter ett par sälar per år. Sälarna är inte särskilt rädda och har på grund av det blivit hatade av många fiskare, eftersom de äter upp deras fångst och river sönder redskapen. Man har nu konstruerat en laxryssja med dubbla väggar så att sälen inte ska ta sig in men den lär sig hur detta redskap också fungerar. Den simmar in samma väg som fisken och tar sig sedan ut igen eftersom den är så klok att den inte simmar ända in i fällan.
Man bedrev säljakt runt hela bottenvikskusten. I Luleå skärgård var Mörön centralorten och hit kom jaktlag från byar/öar längs hela kusten. I början jagade man i innerskärgårdarna men sedan började man flytta sig ut mot havet. Varje jaktlag sköt cirka 100 sälar så sältillgången var stor då det var 30 jaktlag från norrbottenskusten och säkert ännu fler från finska sidan. Jaktlagen bestod av 3-4 man. När man for ut på säljakt hade man en sälbåt och en eller ett par jollar. Framtill på båtarna så hade man ett vitt tyg uppspänt som jägaren gömde sig bakom och for sedan närmare sälarna. På sälbåten fanns även ett tält som man kunde krypa in i under oväder. I mars månad drog man ut och man kom tillbaka igen i slutet av maj eller början på juni. Men en del kom aldrig hem från säljakten, bland annat två jaktlag från Mörön där jägarna gick genom isen.
Det har funnits många metoder man jagat säl på. Ett tillvägagångssätt var att man smög sig på sälen, när den låg och solade sig och sov djupt, och harpunerade den. Man kunde även klubba ihjäl sälen eller ta livet av den med väckaren, ett spjutliknande föremål, när hålen i isen var igenfrusna kunde sälen inte fly. Under mitten av 1500-talet flyttade man sig längre ut mot havet och började producera bland annat sälsaxar. Dessa fällor fungerade på så sätt att man lockade med en fisk och när sälen högg fisken slog tången ihop kring sälen. Stennät var en annan metod som man använde. Man gjorde en sten utav trä som man sedan förankrade i botten. När sälen då försökte ta sig upp på stenen tippade den och sälen blev skrämd och simmade snabbt iväg, förhoppningsvis in i nätet man lagt ut i en halvcirkel runt ”stenen”. När man sedan började använda skjutvapen med kikarsikten och fick skottpengar, som landstinget samlat in, så blev antalet dödade sälar mycket högre. Munspel försökte man locka sälen med eftersom den påstås vara ett nyfiket djur.
Det finns en bok om säljakt som heter Färdmän från isarna, av Jan Sundfeldt och fotografen Tore Jonsson. I denna bok kan man till exempel läsa loggböcker från olika jägares resor. Erik Granlund och hans son Jalle är huvudpersonerna i boken. Erik kom till Luleå med ett finskt säljaktlag och bosatte sig sedan här.
I Mörön finns ett museeum om säljakt som Evert Eriksson grundat. Där kan man titta på en sälbåt byggd på 40-talet, en uppstoppad sälunge, redskap, fotografier, mm.